Usch, vad jag är trött på detta nu!

Theos feber steg till 40,1, trots febernedsättande. På 1177 säger de att det inte är någon fara förrän den stiger över 41 grader men det är så jobbigt att se honom må så dåligt! Han var helt groggy och svarade knappt på tilltal och då väldigt osammanhängande. Nu lyckades vi få ned den till under 40 till slut, med kalla, fuktiga handdukar och svalt runt honom. Han har börjat klaga på ont i halsen nu också…

Vi hoppas så att detta ska gå över till på söndag, för då ska ju Theo vara med i musikalen i Härlanda Kyrka och sist de uppträdde med den, så blev han sjuk…

Han blev så himla lycklig när han fick höra att de skulle köra en omgång till och så kommer detta just nu!

Molly däremot, mår bättre och bättre och känner inte av magen alls, så länge som hon får smärtstillande. När den slutar verka så blir det jobbigt för henne igen men inte på långa vägar när som det var när hon låg inne. Även aptiten är på väg tillbaka och hon har kommit igång med sina  vanliga matfrierier när jag lagar mat. Det finns visst inget godare än att provsmaka innan maten är färdig. Rå lök, riven ingefära, röd currypasta, paprikabitar, morotsstavar och vitkål slank ned i stora mängder. Kyckling och ris åt hon när maten var klar, då ratade hon grönsakerna…

Labbe åkte förbi ICA på vägen hem för att handla mjölk och skinka och kom hem med den här marschepädtårtan! Molly jublade och satte i sig en stooor bit, plus rosen och två av bladen. Theo ville inte ha något alls, stackars liten. Nu blev det en hel del över, så han kan få en bit i morgon istället.

Nu sover småtrollen och jag ska säga till tonårstrollet däruppe att det strax är sängdags. Han sitter och jobbar frenetiskt med ett NO-arbete som ska var klart i morgon.

Pysseldag i sjukstugan.

Theo kvicknade till lite på förmiddagen och fick fram “Den försvunna diamanten”, som han spelade med farmor. Regelboken var visst borttappad, så det blev lite egenknopade regler och Theo vann!

Efter den snabba och lätta vinsten, satte han sig med Molly för att dega lite med henne. Ganska snabbt fick de sällskap av farmorn som tyckte detta var minst lika kul som barnen!

Under tiden passade jag på att baka lite bröd, fixa lunch (nu har vi ju två som får välja mat, så det blev makaronrester till Molly och spaghetti & köttfärssås till oss andra och båda barnen åt med hyfsad aptit!) och få ordning på sådant som har halkat efter under Mollys sjukhusvistelse. Himla skönt också att ha lite vuxensällskap under vabandet!

Nu ska jag fixa middag, kycklinggryta med röd curry och cocosmjölk.

För 20 år sedan…

då hände det grejer!

Då fanns ABC-kliniken på Sahlgrenska sjukhuset fortfarande kvar och söndagen den 31 januari, efter en himla massa barnvaktsstrul som slutade med att mina föräldrar fick köra ned från Lidköping, föddes Linnea Mimmi Charlotta där.

En verklig drömförlossning i ordets rätta bemärkelse! Jag var så förberedd och supertaggad så allt flöt bara på, ingen smärtlindring överhuvud taget behövdes! Vi hade med en förlossningsterapeut som arbetade på en bok om ABC-förlossningar och flera kapitel kom att handla om vår förlossning. Tyvärr köpte vi inte boken då och nu kommer jag inte ihåg vad varken bok eller författare hette. Men det gör inte så mycket, jag fick ju mitt andra mirakel, den minsta av mina fem barn, med sina 49 centimeter och 3600 gram.

När den nyblivna storasystern kom till förlossningen någon timme efter att lillasystern kommit till världen, slängde hon bara en snabb blick på knytet som låg på fällen i korgen och kröp snabbt upp till mig i dubbelsängen istället och bluddrade på om allt hon hade gjort under dagen med sin mormor och morfar. Men så rör Linnea (eller Elin som vi faktiskt kallade henne de två första veckorna) på sig och gnyr lite grand. Då blir Lisa först knäpptyst och sedan far hon ned på golvet och fram till korgen. Sedan utbrister hon: “Mamma, bädis där, titta morfar bädis, mormor, bädis, min bädis!” Hon var så exalterad över upptäckten hon hade gjort så hon upprepade detta om och om igen i säkert 10 minuter! Det låg en riktig bäbis där i korgen! De första dygnen var hon en riktig ängel med sedan slog koliken till och på den vägen är det.

Jag var 22 när jag fick mina första gråa hårstrån och märkligt nog sammanföll detta med att Linnea föddes. 😉 Hon ser så ljuvlig och vän ut men skenet undrar, det är en oerhört bestämd och envis dam, som kan säga ifrån rejält om saker inte blir som hon vill. När hon var väldigt liten hade vi ett rejält bråk och jag frågar henne i skarp ton vem det är som egentligen bestämmer här hemma. Svaret kommer blixtsnabbt och med uppsträckt hand; JAG!

Lika bestämd har hon fortsatt vara upp genom åren, med många, många duster som resultat.

Nu är hon 20 år!! Har flyttat från stan, långt bort, ändå upp till Idre och lever sitt eget liv. Oerhört skönt att veta att hon klarar sig bra i livet men samtidigt lite, lite sorgligt att man inte är lika behövd längre. Även om jag vet att jag fortfarande är oerhört viktig för henne, så saknar jag allt den tiden när man betydde allt i hennes liv!

Grattis på 20-års dagen, fina, älskade Linnea! Hoppas du blir firad ordentligt av dina härliga arbetskamrater där uppe i den snöiga Idre!

Nästa sjukling och mer finbesök!

Strax efter att Ninna och flickorna hade åkt, ringde telefonen. Det var barnens farmor som ville komma ned en sväng! Så glada vi blev! Molly satt och sjöng, “jag gillar min farmor, jag längtar efter farmor”

Vi åkte in till Nils Erikssonsterminalen för att hämta upp henne vid bussen. Eftersom vi var ordentligt i tid (kors i taket) så hade vi lite tid över och kikade in i Nordstan. Det blir ju inte av att man åker dit längre med alla vägtullar och skyhöga p-avgifter, så det var lite trevligt. Vi gick först till Polarn för Molly behöver nya varma vantar med allt sådant var slut! I januari?? Vi strosade vidare och hamnade på HM. Jag handlar sällan där men tycker att det kan vara kul att kika. Det tyckte Molly också, hon hittade direkt en tröja som hon “bara måste ha!”

Det var en bild på Merida från hennes nya favoritfilm, Modig! Hon älskar denna rödhåriga, modiga tjej! Jag föll till föga för hennes bedjande ögon och köpte tröjan till henne! Det är så sällan hon ber om något när vi är ute i affärer.

När vi hade plockat upp farmodern åkte vi till Casa för att hämta pojkarna och Marianne följde med ned till Theos klassrum. Gissa om han blev lycklig! Han visade henne allt i hela rummet och de gick noga igenom hans låda med arbeten.

En grej hände som jag tyckte var lite kul. När vi kom i i klassrummet var det ju fritids och då är ljudnivån självklart lite högre än under lektionerna. Jag har ju pratat mycket om hur tyst det är i ett Montessoriklassrum och tänkte att det var ju attans att farmor skulle komma just nu när det lät så mycket. Då kommer Marianne fram till mig och viskar, “Vad tyst det är här inne, är det alltid det? Så många barn och så låter de inte mer?” Vi pratade med fritidsfröken Marie om detta och hon berättade om hur barnen beter sig när de är ute på utflykter runt om i stan. De håller en låg, behaglig ljudnivå, även om de pratar och diskuterar mycket, de springer inte omkring och gapar och busar och är de och lyssnar på någon som berättar något, så är de knäpptysta och räcker upp handen när de vill fråga något! Jag har sagt det förr och kommer säga det många gånger igen, Casa är en helt fantastisk skola, från förskolan och hela vägen upp till högstadiet! Känns så himla skönt att ha hittat så rätt för barnen!

Vi tog vägen förbi verkstan efter skolan, för att visa Marianne allt som händer där. När vi sedan skulle sätta oss i bilen så var Theo helt slut. Jag tänkte inte så mycket på det, det har ju varit på tok för mycket jobbigt och tråkigheter runt omkring oss det sista, klart att han också blir påverkad.

När vi kom hem fick vi förklaringen till hans trötthet. Nu var det visst dags för honom att bli sjuk igen. Feber och värk i kroppen. Hoppas bara att vi slipper sjukhuset för hans del. Han är otroligt ynklig just nu och halvslumrar i soffan och gnyr i sömnen. Stackars lillplutten!

Mysigt besök.

Det ringde på dörren och utanför stod det två efterlängtade kusiner! Molly blev så glad så hon studsade! Ninna är hemma med tjejerna på onsdagar, så de kom över för att pigga upp vår lilla sjukling och det lyckade de med! Det gick till och med ner en hel falukorvsskiva, några skedar med makaroner och en hel del grönsaker när man hade trevligt lunchsällskap!

Frida och Molly lekte en lång stund i lekrummet däruppe och hade jättekul. Frida var, dagen till ära, världens finaste tomteprinsessa med tomtedräkt, luva, prinsesskrona och glitterstrumpor! Så tjusigt, så!

Tjejerna hade med sig en jättefin present till Molly, en välfylld pyssellåda! Molly börjar verkligen tycka att det lönar sig att vara sjuk, särskilt nu när hon mår lite bättre!

När kusinerna hade åkt, öppnades pyssellådan och sedan har fröken varit fullt koncentrerad på sitt arbete. En perfekt present till en liten som har ont och inte orkar som vanligt!

Så himla skönt att vakna hemma!

Även om natten har varit trasslig med mycket oro. Påfyllning av smärtstillande på småtimmarna och ändå rasade febern upp till 39,8 nu på morgonen.

Nu kämpar hon tappert med att få i sig lite mat och dryck, aptiten är absolut inte på topp, hon kväljer sig för allt, till och med dricka. Hon fick välja helt vad hon skulle äta och det blev digestivekex, oliver och tropisk juice men det går väldigt trögt.

Själv gör jag allt för att kvickna till efter tre nätter med nästintill obefintlig sömn. Men nu är vi ju hemma och kan vila när vi vill utan att behöva passa undersökningstider och annat!

Vi är hemma!!

Efter ett riktigt roligt besök på lekterapin, skulle vi försöka få Molly att äta för att se hur magen reagerade.

Det var inte det enklaste, inget smakade henne och då fick hon både pannkakor och yoghurt. Hon kväljde sig vid varje tugga och tillslut kände jag att vi inte skulle plåga henne mer. Vi tog en promenad ned till kafeterian där vi hittade en chokladboll som Molly blev sugen på. Hon orkade äta ungefär en fjärdedel av den innan det blev för mycket men det var jättebra!

Vi gick upp till avdelningen igen och då kommer en sköterska och frågar Molly om hon ville ha en glass och det var tydligen helt rätt att erbjuda fröken just i dag! Den slank ned fortare än kvickt och sedan sprang hon runt och frågade, var är hon, var är hon? Vem letar du efter, frågade jag! Den snälla doktorn (alla som jobbar på sjukhus är doktorer enligt Molly) som jag fick glassen av. Jag älskar henne och vill krama henne! Jo det är så med Molly, vägen till hennes hjärta går via magen, vill du ha en livslång, trogen vän, ge henne något gott att äta. Sköterskan fick sin kram med en liten tår i ögat!

Efter lite lek och TV-tittande, kom doktorn igen, kände lite och säger att magen har reagerat bra, ni kan få åka hem!! Underbart!!

Tyckte jag i alla fall. Molly, som konstant har tjatat och gråtit om att hon vill åka hem, har till slut insett fördelarna med att ligga på sjukhus. Man får presenter hela tiden, en fantastiskt rolig lekterapi, TV-apparater i varje rum med massor av roliga program och filmer och hur mycket människor som helst som har all tid i världen att lyssna på dina berättelser och busa med dig. Vill man verkligen åka ifrån ett sådant paradis? Särskilt som man mår bättre nu med all smärtlindring!

“Neeeej, jag viiiill inte åka hem, jag vill stanna häääär!”

Suck! Värre blev det när sköterskan skulle ta bort nålen, nu gjorde ju inte heller den ont, den ville hon ha kvar för att visa Theo och Ludvig…

Efter att ha blivit mutad med ännu mer presenter gick hon dock med på att låta ta bort den och hon började nog känna att det faktiskt skulle bli ganska skönt att få komma hem och få sova bredvid pappa igen!

Vi åkte förbi Casa och hämtade upp Theo och sedan åkte vi förbi verkstan och kramade lite på pappan och så bar det av hemåt!

Molly har alltså en så kallad körtelmage. Det innebär att lymfkörtlarna i magen svullnar vid infektion, på samma sätt som de i armhålorna och på halsen kan göra. Detta kan göra riktigt ont och vara väldigt svårt att skilja från en blindtarmsinflamation, särskilt på små barn där det är svårt att se ordentligt med ultraljud. Nu ska hon vila och få rejält med smärtstillande ett par dagar. Det kan ta upp till två veckor innan man mår bra igen men vi är tacksamma för den diagnosen, jämfört med allt annat de har misstänkt. Dessutom är det viktigt att hon äter, i detta skede mindre viktigt. Så nu blir det favoritmat för hela slanten!

Nu ska hon äta Chicken Nuggets med pommes frites och sötsur sås och dricka milkshake till, sedan blir det sängen för både henne och mig, för sömn blev det ju inte så mycket med i natt…

Tack för all stöttning och uppmuntran från er alla därute, både här på bloggen, via sms, FB, Instagram och telefon. Det betyder jättemycket för oss i en sådan här situation.

En jobbig natt men trevligare morgon!

Lilltrollet har sovit väldigt oroligt och gnytt och gråtit under natten. Haft ont, ont både i mage och i handen där nålen sitter. Vi har suttit ute i soffan i lekrummet en hel del under natten.

Febern gick upp när vi satt där och hon fick sådan frossa så hela hon bara skakade. Lite febernedsättande och en värmedyna fick henne att slappna av. Då passade de på att ta ett nytt blodprov men nu kunde de ta det genom nålen, vilket Molly uppskattade väldigt, “nu behöver jag inte gråta för det gör inte ont!”

Så småningom somnade hon i min famn och jag kunde lägga henne i sängen där hon sedan sov gott länge! Hon sov till och med genom ronden, vaknade bara till lite när de klämde henne på magen men somnade strax om igen.

När hon sedan vaknade kom det fler läkare som skulle klämma henne på magen men då var hon på toppenhumör och visade alla sina gosedjur och pratade. Droppet var slut, så det kunde kopplas bort. När de skulle skölja ur nålen, gjorde det jätteont och det goda humöret var som bortblåst.

Det kom det tillbaka till viss del när hon fick dricka festis! Godis!

Ännu mer kom den tillbaka när vi fick gå ned till lekterapin!!

Lyckan blev stor när hon upptäckte det fina lekhuset! Nu är nog frågan den hur vi ska få med henne härifrån…

En natt på Östra

Jodå, vi blev visst kvar här över natten. Efter många och besvärliga undersökningar kom de fram till att de ville behålla henne här.

En ultraljudundersökning som var både smärtsam och långdragen gjorde att hon nästan bröt ihop. Jag har aldrig hört henne gråta så hjärtskärande. Hon var precis skräckslagen och skakade i hela kroppen innan men när doktorn började undersökningen tog hon sig samman på ett sätt som få vuxna hade klarat av. Hon låg blixt stilla, trots att hon grät av smärta! Min tappra, modiga lilla prinsessa!

Efter ultraljudet tog läkarna beslutet att lägga in henne med dropp. Detta för att tarmarna ska få vila och för att kunna ha henne under uppsikt. De misstänker att det är så kallad körtelmage, att körtlarna i magen svullnar vid infektion, på samma sätt som de på halsen och i armhålorna kan göra och detta kan vara oerhört smärtsamt.

Efter en dos smärtstillande så piggnade hon till lite och vi fick faktiskt några leenden! Sedan fick vi komma upp på rummet och Molly blev överlycklig när hon fick se det fina lekrummet! Hon ville genast sätta sig och rita och gjorde en jättefin teckning till sin pappa!

Snart var det roliga dock slut, droppet skulle sättas! Nu var Molly så trött på allt och bara grät och grät. Det hela blev ju inte bättre av att det var väldigt svårt att sätta nålen och de fick försöka först i armhålan och sedan på ena handen innan de fick ordning på det, Hon hade ett gott hull sa de men det gjorde det svårare att få i nålen ordentligt.

Precis när vi var klara kom den hett efterlängtade pappan! Så skönt att få en jättekram av pappa när man är så ledsen! Många och långa godnattkramar blev det innan hon släppte iväg honom hem!

Nu har hon fått lite mer smärtstillande och sover så gott med alla sina gosedjur runt sig!

En dag på Östra. Igen…

Vi gav oss av till VC men fick inte någon antibiotika men väl en remiss tillbaka till barnakuten. Någon urinvägsinfektion var det absolut inte tal om?!?

Med lite smärtstillande i kroppen och massa roliga leksaker blev den första delen av väntan inte allt för smärtsam. Dessutom har hon lärt sig något nytt, mycket roligt; att kissa i plastmuggar!

Däremot är hon inte helt överförtjust i alla läkare som ska klämma på hennes onda mage. Till slut säger hon till doktorn att han inte behöver klämma, hon kan göra det själv! Och när de, återigen, ska sticka henne i fingret, frågar hon sköterskan varför de sticker henne där, hon har ju inte det minsta ont i fingret, bara magen…

En ljusglimt under dagen var när pappan kom förbi innan han skulle hämta Theo från skolan för vidare transport till simningen men kraschen när han var tvungen att åka var oändlig med många tårar. Tackolov kom Lisa efter ett tag och livade upp stämningen.

Nu väntar vi på en ultraljudsundersökning som ska visa om det är blindtarmen som spökar eller “bara” körtelmage. UVI uteslöts ju i morses och njurbäckeninflamation har uteslutits under dagen och vi hoppas innerligt på att även blindtarmsinflamation kan uteslutas. Men hon fastar och emblas för säkerhets skull.