Nu är vi framme i Stockholm!

Resan har gått helt fantastiskt bra!

Krångligaste biten är nog mellan Borås och Jönköping, smal, slingrig väg. Resten av vägen är ju bred motorväg.

En kissepaus har vi hunnit med, där barnen passade pp att springa av sig lite också.

En lunchpaus där Molly lyckades bryta samman fullständigt över att behöva välja mat, vilket slutade med att hon fick äta av vår mat istället.

Nu är vi framme vid färjeterminalen och fikar lite i väntan på att få gå på båten.

Mumsigt med chokladboll!

Advertisements

På väg!

Nu har vi gett oss av. Ludvig är kvar hemma, han kan inte missa skolan men i morgon efter skolan åker han på lite semester han också. Till Lidköping närmare bestämt. Skönt att få bli ompysslad av mormor och morfar alldeles själv, utan syskonen!

Då var allt packat och klart!

I morgon bitti ger vi oss av mot Stockholm, där vi möter upp med Labbes kusin, John och Veronica och lilla Isabel. Tillsammans ska vi åka till Tallinn. Det ska bli jättespännande, jag har aldrig varit där förut men jag har hört så mycket positivt om den staden.

Eftersom jag hade glömt datorn hemma i dag, så blev det inte mycket pappersarbete gjort men däremot så är jag nu ännu mer övertygad om att jag faktiskt är ett tekniskt geni. Jag lyckades, helt på egen hand få igång Theos iPod igen, som han hade lyckats spärra efter att ha ändrat sin kod och inte kommit ihåg den och då tryckt fel tre gånger. Tyvärr nollställdes allt och alla hans foton försvann. Spelen kunde jag ladda ned igen men fotona är borta…

Fisksoppa blev det till middag. Lite bröd och aioli till. Supergott! Barnen åt så det stod härliga till och de åt så mycket så de inte orkade några pannkakor efteråt.

Nu är Theo anmäld till sin andra danstävling! Den här gången blir det i Helsingborg, så han och jag åker buss med dansskolan ned dit den 16/3. Theo är enormt taggad inför detta, kul men pirrigt!

Nä, nu ska jag ta och krypa ned under filten i soffan och somna gott till något TV-program…

Jag är ett tekniskt geni!

Jag har ju haft en del bekymmer med min nya mobil, framförallt med att få in bilder i blogginlägg men även i meddelanden och mail. I dag har mina små hjärnceller verkligen visat vad de går för. Jag kom på, faktiskt helt på egen hand, att jag kunde ladda ned den albumtypen som jag har haft innan och som har fungerat bra tillsammans med Blogger Droid och vet ni vad? Det fungerar perfekt! Hon kan allt ibland, tanten!

Tandläkarbesök har stått på agendan för Theo i dag. Jag fick hämta barnen innan mellanmålet för att vi skulle hinna ut till Landvetter,  så barnen fick äta i bilen och så hade vi med tandborste. Besöket gick jättebra,  han gapade så fint och gjorde precis som han blev tillsagd. Han fick även ta röntgenbilder för första gången och jag blev faktiskt lite avundsjuk på de hållarna de har för barn. En liten, mjuk plastgrej som sätts fast på filmen. Jämfört med de görstora, stenhårda grejerna vi vuxna tvingas ha i munnen, som skaver sönder hela svalget och gör att man är farligt nära att göra sig av med senast intagna måltid…
Titta på Skridskor4 på YouTube

Ludvig, Theo och Labbe gav sig av ned till Landvettersjön för lite skridskoåkning. Fast Ludvig åkte inte, han höll i kameran istället och det är ju jag glad för.

Nu har första omgången av Greveholm börjat sändas och barnen satt som klistrade framför TVn, precis som Lisa och Linnea gjorde på 90-talet. Den är så himla bra, den julkalendern, vilket även den nya är.

I morgon blir det till att packa för på torsdag morgon beger vi oss upp mot Stockholm. Där ska vi dock bara mellanlanda en kort sväng, innan vi ger oss vidare ut i världen.

Lite synd att det är just nu vi åker, tycker jag nog att det är. Det är ju Passion för mat på Eriksberg, nu i helgen och det har jag ju alltid gått på. Det är så mysigt att strosa runt där och provsmaka, titta, klämma på och köpa massa godsaker! Förra året gick jag med Marianne men i år får hon gå med Reine istället. Något boendeproblem har de ju inte, ett helt, stort hus för dem själva! Och vi får husvakter på köpet med inkluderad vakthund…

Det är vår i luften!

I dag har solen strålat för full över Göteborg! Trots minusgrader, så har det varit jätteskönt ute. Åtminstone så länge man undviker skuggan.

Måndagar innebär ju simskola och så även i dag. De kämpade på bra, även om Molly tramsade rätt friskt med mig men så länge jag höll mig undan gick det bra och hon simmade på några rundor alldeles själv. Hon bara längtar efter hösten, när hon slipper ha tjatmorsan hängande i hasorna hela tiden. Då när hon är en stor fyraåring och mammor är portade från undervisningsbassängen!

När vi kom hem blev det hamburgare till middag, till barnens stora förtjusning och jordgubbar till efterrätt till min förtjusning!

Labbe är jourfri den här veckan, så han har faktiskt lyxat till det med ett varmt och skönt bubbelbad! Så nu är vi nybadade allihop. Ja, inte Ludvig då men han är i alla fall nyduschad…

Nä, nu ska jag fortsätta fixa och förbereda inför torsdag!

Det är många diskussioner om döden just nu.

Dijanas begravning i fredags har satt igång mycket tankar hos barnen och framför allt hos Molly. För Theos del, som var med när hans farfar dog, så har döden varit en naturlig del av livet länge men för Molly är detta helt nytt. Vi har alltid sagt att farfar är uppe i himlen bland stjärnor och regnbågar och därifrån kikar han ned på sina barnbarn. Sedan 1 1/2 år springer ju även hans fina hund Bessington med honom också och de busar och har det toppenbra! Där är ju ingen sjuk längre. Därför har det gått ganska bra att förklara att nu är Dijana där också och kramar mamma, mormor och lillebror som redan har varit där några år.

Däremot har det varit oerhört svårt att förstå detta med kroppen. Molly tyckte att det var läskigt att kroppen skulle ligga instängd i kistan och säger gång på gång att hon tycker synd om Dijana som måste ligga alldeles själv där i kistan och sedan ska grävas ned i jorden. Vi försöker förklara att det bara är ett skal, massa döda celler, att det inte är det som är Dijana längre.

Även en längtan efter farfar kommer över henne väldigt ofta nu. Hon har ju aldrig träffat sin farfar, han gick bort innan hon föddes men har alltid varit väldigt närvarande i vårt liv. Vi pratar mycket om honom, tittar på bilder och besöker graven. I dag var det läge attt göra det igen, så jag och Molly åkte dit när vi var på väg för att hämta Theo på kalaset. Molly berättade för farfar om att nu har Dijana kommit upp till honom, så nu har han en till att busa och skoja med och så visade hon leksaken som vi fick bytt på Allum tidigare på eftermiddagen. Nu verkar det ha lugnat sig lite med frågor och funderingar i alla fall.

Nu sover trollen och jag ska fixa lite med tvätten. I veckan måste vi packa för på torsdag överger vi det här landet! För ett tag i alla fall…

Ännu mera skridskor!

Theo har fullständigt snöat in på detta med skridskor just nu. Det är så himla kul! Skridskokalas i går och Landvettersjön med grannarna i dag. Att vi lyckades få med pappan mellan jourjobbben gjorde ju absolut inte sakrn sämre!

Även Molly vågade sig på att stå på grillorna alldeles själv! Snart kanske hon vågar flytta på fötterna också…

Jag höll på att sanera håret från de grå slingorna när de åkte men åkte ned till sjön så fort jag var klar. Nu tröttnade Molly efter en rejäl rumpvurpa och ville åka hem bara en stund efter att jag kommit ned, så det blev ingen lång stund där för mig men det som blev var underbart! Det känns att våren närmar sig, för även om det fortfarande är minusgrader, så värmer solen så himla gott nu.

Nu är även Theo och Labbe hemma och vi har ätit lunch. En lite annorlunda köttfärssås blev det i dag. Jag tog nämligen fel kryddburk, så det blev grillkrydda istället för paprikapulver i men det slank ned ändå.

Strax ska vi ge oss av till kalas nummer två den här helgen, även detta för Theo. Jag och Molly ska ta en sväng till Allum för att byta en leksak som hon fick häromdagen som inte fungerar.

En oerhört aktiv dag!

Vi startade med lite sovmorgon, till 7 ungefär och först tog vi det lite lugnt. Men strax körde det igång. Först ut var Mollys dans på Funky Kidz i Mölnlycke, dit vi åkte vid 9.30. Molly dansade för fullt och älskade, som vanligt, varje sekund!

När hon hade dansat klart, packade vi in oss i bilen, tog svängen förbi en grill och klämde varsin hamburgare innan vi for vidare till Valhamra Ishall och Världens bästa Evelinas skridskokalas!

Theo invigde sina nya skridskor och de var toppen tyckte han! Även Molly hade med sina skridskor och för henne var det absolut första gången. Först vågade hon inte sig ut på isen utan ville bara sitta i ingången och köra fötterna fram och tillbaka på isen. Men helt plötsligt hade Theos klasskompisar kommit fram till henne och tagit med henne ut på isen. Hon fick en stötta och sedan var det ingen hejd på henne. Hon hade så roligt. De placerade henne sittande på stöttan och körde runt med henne och hon skrattade nästan konstant i 1 1/2 timme. Inte ens några vurpor kunde få hennes goda humör att försvinna.

Molly fick vara med på fikat efter åkningen och hade ännu mer kul med alla stora ungar. En av hennes klasskamrater, som också är småsyskon, var också med och det var ju väldigt spännande!

När kalaset var till ända åkte vi vidare till nästa anhalt. Det var dags för ett väldigt efterlängtat möte, som vi har försökt få till väldigt länge nu. Hem till Hugo, Natalie, Jenny och Darko för lite fika och en himla massa lek och prat! Killarna såg vi nästan inte till alls, de fastnade framför TV-spelet på nedervåningen och var otroligt nöjda med det. Tjejerna härjade på övervåningen och fajtades om nästan varje sak de lekte med. Varför är det så att småttingar alltid ska leka med just samma sak, även om det finns två likadana?? De hade roligt större delen av tiden i alla falll. Molly tycker så mycket om Natalie och berättar gärna för alla som vill höra på (och alla andra också för den delen…) om sin kompis som man måste leka försiktigt med och att man inte får dra grejer ur handen på henne och absolut inte putta henne, för då kan hennes skinn lossna. Och att hon är såå rolig och busig!

Klockan hann bli ganska mycket innan vi så småningom kom hem igen. Då är det himla skönt att ha en färdig pizzadeg på rulle i kylen. Bara att rulla ut, fylla och in i ugnen. Theo åt fort som tusan, han vill ju så gärna, av någon anledning, se melodifestivalen…

Molly satte sig en stund och tittade medans jag fixade med lite annan och hon hade den goda smaken att somna ganska direkt! Det är mammas flicka det!

Nu kollar jag på lite trevligare program, Pluras Kök i Spanien. God mat och spännande samtal! Alla övriga, hemmavarande familjemedlemmar sover gott!

Många tårar har fallit i dag.

Begravningar är ju aldrig roliga men det finns de som är värre än andra. Den vi var på i dag hörde definitivt till den senare kategorin.

Vi har en underbar vän som för många år sedan träffade en fantastisk kvinna. Den här kvinnan hade två barn sedan tidigare, en pojke och en flicka. Så mysiga,  härliga ungar! Pojken var lika gammal som Ludvig och flickan ett år yngre än Linnea och de hade väldigt kul tillsammans när vi träffades. I februari 2004 fick vår vän och kvinnan en gemensam son, som tyvärr föddes ganska mycket för tidigt med allt vad det innebär.  Sjukhusvistelser sondmatningar och oro. Efter ett tag stabiliserades tillvaron för dem och de kunde börja njuta av livet som trebarnsfamilj.

Den 29/11 samma år hände det som bara inte får hända. De två större barnen var tidigt på morgonen i vintermörkret, på väg till skolbussen och den sjuårige pojken springer över vägen utan att se bilen som kommer. Sju år! Sju år fick han leva! Då har man ju knappt börjat leva…

Den begravningen är det absolut jobbigaste jag har varit med om. Våra barn var med, Ludvig var bara en liten knatte på sju år och det var hans kompis som låg där framme i kistan med sin nalle tryckt mot ena kinden. Det var öppen kista. När det är en barnbegravning brukar det rekommenderas, då ser barnen att det “bara” är deras vän som ligger där. Är kistlocket på så snurrar fantasierna iväg och det blir snabbt spöken och monster av vännen istället.

Att se storasyster gråta otröstligt, att se mamman falla ihop framme vid kistan, att se släktingarna bära ut den lilla, lilla kistan till den väntande bilen… Nä, det går inte att beskriva de känslorna med ord…

Åren gick, minsta lillebror blev en stor liten kille och livet kom på rätt köl för familjen igen. Då började mamman må dåligt, magen krånglade. Magcancer! En otroligt agressiv cancer. Den 1/7-2010 förlorade de två barnen sin mamma och vår vän sin fru!

Begravning igen. Fruktansvärd även denna. En 16-årig tjej som sett både sin lillebror och sin mamma dö. En 6-årig liten kille som måste vänja sig vid att aldrig mer kunna krama sin mamma.

Vår vän och de två barnen lyckades på något ofattbart vis samla ihop sig ännu en gång. Börja leva igen. Vår vän hittade, till allas lycka, kärleken igen! Efter ett tag får vi den fantastiska nyheten att de väntar barn, att ett nytt litet liv ska se dagens ljus! Då börjar storasyster må dåligt. Med en mage som krånglar…

Den 24/1-2013, på sin 19-årsdag, förenades den här fina tjejen med sin lillebror och sin mamma. Det är den begravningen vi var på i dag…

En lillebror som varit med och begravt sin storebror, sin mamma och nu sin storasyster. Än en gång, ord räcker inte för att beskriva…

Nu finns dock en ljusglimt! Bara någon vecka efter att flickan somnat in, anlände den nya familjemedlemmen! Ett hopp om livet och framtiden!